Naturmedicin - lite historik

Naturmedicinen härstammar i stort sett från mänsklighetens början. Några av de äldsta fynden av örtmediciner kommer ifrån en begravningsplats i Irak och är 60 000 år gamla.

Naturmedicin användes av sumerer och babylonier för 6000 år sedan. De använde örter inte bara som läkemedel, utan även som krydda i maten.

För ca 5000 år sedan började man i Egypten använda medicin som piller, plåster, salvor och örtbrygder.
Det egyptiska folket trodde att allt var sammanvävt i universum; d.v.s. att religion, magi och medicin var delar av en helhet. Helheten hade två poler - det onaturliga och det naturliga. Om en sjukdom diagnostiserades som onaturlig, tillkallade man präster och använde sig av exorcism för att driva ut onda andar ur den sjuke. Om den däremot diagnostiserades som naturlig, fick en läkare bota patienten - genom kirurgi eller medicinering. Egyptierna poängterade hygien och sund kost.

För ungefär 2500 år sedan levde och verkade den moderna läkarvetenskapens fader, Hippokrates, i Grekland. Hippokrates fäste stor vikt vid rätt diet, kroppsövningar, sol och vattenkurer. Hippokrates ansåg att det i människan finns en inneboende livskraft som är avgörande för tillfrisknandet. Läkarnas uppgift var att stimulera denna livskraft för att kurera patienterna.
Han var den förste att se vetenskapligt på läkekonsten och han ville driva ut all gammal skrock och magi från den. Han var också den förste att fastslå skillnader mellan sjukdomar och skapa etiska regler för läkare, den Hippokratiska eden, som fortfarande är i bruk.

Grekisk filosofi, egyptiska traditioner och österländskvisdom blandades till slut, några hundra år efter den vanliga tideräkningens år noll, och skapade nya medicinska skolor. Hippokrates’ läror levde kvar, men det fanns även andra, t.ex. den empiriska läran, som innebar att man botar sjukdomar genom läkemedel och aktiva insatser - inte genom att prata om det. Ingredienserna kom från både växt-, mineral- och djurriket.

Araberna tog över de grekisk-romerska medicinlärorna och tillförde lite nytt. Det var i klostren man översatte de arabiska texterna. Man praktiserade både arabisk och grekisk-romersk läkekonst, samt traditionell folklig medicin. Klosterordnarna odlade örter i sina örtagårdar, och på så sätt spreds medicinalväxterna över Europa.

På 1600-talet tog jesuiter akupunkturen med sig ifrån Kina. Enligt kineserna var allt uppbyggt av Yin och Yang, två likvärdiga och balanserade energier. Var energierna i obalans blev man sjuk.

Homeopatin (efter homios = likartat och patos = lidande) uppkom genom den tyska läkaren och tillika kemisten Samuel Hahnemann (1755-1843), som ledsnade på dåtidens läkare. Han tyckte inte om synsättet ”ju mer dess bättre” och hävdade att man inte skulle försvaga den inneboende livskraften (vilket ju var precis det Hippokrates hade sagt en gång i tiden), utan hjälpa den. Han förespråkade frisk luft, motion och bad, samtidigt som han motsatte sig bruket av alkohol, kaffe, blysalvor/plåster och kvicksilver för invärtes bruk.

Homeopatins två grundpelare var och är läkemedelsbilden och sjukdomsbilden. För att kunna bota någon krävdes det att medicinen liknade sjukdomsbilden så mycket som möjligt. Bota lika med lika.